Protokoll nr 2 fört vid GTS´s ordinarie sammanträde
den 20 februari, 1996
Sammanträdet ägde rum i Sällskapets lokaler, Erik Dahlbergsgatan 9 i Göteborg
Närvarande: Ordförande Claes-Göran Emilson, hedersledamöterna Gösta Johansson, Bo Krasse,
Jan Erik Lövgren, Åke Möller, Ingegerd Wieslander, samt ett 50-tal övriga ledamöter
Dagordning
§1. Ordföranden Claes-Göran Emilson hälsade Göteborgs Tandläkare-Sällskaps ledamöter välkomna
och förklarade mötet öppnat
§2. Åke Möller, Ingegerd Wieslander utsågs att justera dagens protokoll
§3. Ordföranden läste, på församlingens begäran, valda delar ur föregående mötes protokoll, fört vid
sällskapets 103:e högtidssammanträde. Protokollet godkändes och lades till handlingarna
§4. Tandläkare Ann-Sophie Nannmark invaldes i sällskapet
§5. Inga fackliga ärenden fanns att rapportera
§6. Inga övriga ärenden behandlades
§7. Därefter överlämnade ordföranden ordet till kvällens föreläsare professor Sture Nyman, en av
pionjärena på styrd vävnadsregeneration. På ett fascinerande sätt beskrev professor Nyman
med ord och bilder från forskning och klinik hur utveckling skett inom området.
Efter utläkning av behandlad parodontit kvarstår ofta en oönskad fästeförlust. Länge har man
försökt ersätta denna med ny benvävnad och skapa nytt fäste för tanden. Emellertid var det
ingen som lyckats skapa ett äkta nytt fäste för tanden, utan resultatet blev, som efter vanlig
Widmanslambå med implantation av ben, ett långt kontakt epitel som växte ned. Det blev alltså
inget äkta fäste mellan tanden och det nya benet, inget nytt attachment hade bildats.
Vad hände då om man förhindrade kontaktepitelet att växa ned? P 1960-talet sökte bl.a
Hilding Björn i Malmö i studier på djur förhindra kontaktepitelet att växa ned och man fick en
läkning med bildande av rotcement. Detta resulterade dock i rotresorption.
Sture Nyman, Karring, Lindhe och Plantén ställde sig då frågan, ”Vad betyder de olika
cellkomponenterna vid läkning efter en parodontit?”. Kontaktepitelet ger som sagt inget nytt
fäste då det växer ned. Låter man den gingivala bindväven växa leder detta till rotresorption.
Om man låter benet växa först och komma i direkt kontakt med rotytan sker också resorption
och ankylos. Det är alltså cellerna från det kvarvarande parodontalligamentet man önskar att
växa.
Man gjorde dåen studie där de tre förstnämnda vävnaderna, dvs epitelet, bindväven och
benet förhindrades att primärt växa i kontakt med tanden och lämnade celler från kvarvarande
parontalligament att växa. Man använde sig av en barriär. Och se! Nytt cement hade bildats
och man hade fått till stånd en regeneration av parodontal vävnad! Barriären lät endast
parodontalligament och ben att växa in och man hade således åstadkommit en styrd vävnads-
regeneration!
Sture Nyman visade bilder från den första lyckade operationen som gjorts på människa, i
syfte att skapa ett nytt cement, nytt parodontalligament och nytt ben. Operationen gjordes
i Göteborg på odontologen av Harald Rylander och föredragshållaren.
Vid de första operationerna användes membran som ej var resorberbara. Dessa hade den
nackdelen att man var tvungen att öppna upp igen för att avlägsna membranet, efter förrättat
värv. Professor Nyman pratade därefter en del om de nya membranen, vilka är resorberbara.
Man gör nu studier på olika typer av porstorlekar och dessas betydelse.
Professor Nyman avslutade med att berätta om andra användningsområden än vid rotytan,
där man har nytta av dessa kunskaper för att skapa nytt ben. Exempel på sådana områden är
kring implantat, skalldefekter efter operativa ingrepp, lårbensfrakturer – för att förhindra falska
leder, samt utbyggnader utanför skelettets konturer.
Därefter tackade ordförande Emilson för det intressanta föredraget och efter en frågestund
avslutades sammanträdet.
Justerat Vid protokollet
Claes-Göran Emilson Maria Cott Bratthammar Åke Möller Ingegerd Wieslander
Ordförande Sekreterare